Några av våra familjer berättar

"Så snart som vi fick medgivandebeslutet, blev vi föräldrar. Vi är mamma och pappa till ett barn som vi inte har träffat än. Vår resa till ett barn började för drygt 5 år sedan och redan i början pratade vi om adoption. Som om vi omedvetet visste att det skulle bli svårt att bli gravid. 5 år har gått fyllt med längtan, mycket sorg, hopp, ännu mera sorg och en ekande tomhet. Ett tomt rum i vårt hus med stängd dörr... för jobbigt att gå in i det rummet som borde vara fyllt med skratt och lek... 

Nu finns det bara hopp och kärlek. Vi vet inte när vi kommer att träffa henne/honom, vi vet inte hur hon/han kommer att se ut eller vara, men vi känner bara hopp och kärlek. Vi är redan föräldrar...jag är redan mamma och min man är redan pappa...till ett barn som inte finns i vårt liv än...som vi inte har träffat än... men dörren till rummet är alltid öppet...det är hennes/hans rum...och vi kan inte vänta till det fylls med nattsagor, lek och bus...och värme och kärlek...." 

/ Längtande medlemsfamilj

"Min adoptivmamma har berättat för mig hur det kändes när hon fick mig. Hur det är att ha längtat så mycket efter någon. Jag har nog ändå inte förstått. Inte förrän jag fick mitt eget adoptivbarn. 

Adoption har alltid varit något positivt för mig. När jag träffade min blivande man pratade vi också om adoption som något positivt. Vi kände att det skulle vara roligt att få ett biologiskt barn och ett adopterat barn. Inget utesluter det andra; vi vill ha familj oavsett om vi blir gravida biologiskt eller via adoption. Det fick vi också, även om vägen dit blev krokig med ofrivillig barnlöshet, behandlingar och missfall. 

Vi kan ibland undra varför väntade vi så länge innan vi valde adoption? Men då hade vi å andra sidan kanske inte fått vårt biologiska barn heller. 

Vi älskar bägge barnen så mycket som det bara går; det är verkligen ingen skillnad trots att de kom till oss på olika sätt!" 

/ Flerbarnsmamman